När en leverantör presenterar ett brandprovningsresultat är det naturligt att anta att ett prov är ett prov. Men inom europeisk produktlagstiftning är alla provningsstandarder inte lika. Vissa öppnar dörren till CE-märkning och giltig EI-klassificering. Andra gör det inte – oavsett hur imponerande siffrorna ser ut.
Vad ”harmoniserad standard” innebär
En harmoniserad europeisk standard är en standard som har publicerats i EU:s officiella tidning och som är erkänd under byggproduktförordningen (CPR). När en produkt provas och klassificeras enligt en harmoniserad standard, finns det en laglig och spårbar väg från provresultatet till CE-märkning och prestandadeklaration.
Det är inte ett formkrav för formkravets skull. Det är det system som gör att en byggare i Stockholm, en konstruktör i München och en upphandlare i Warszawa kan lita på att ”EI 60” betyder samma sak, provad på samma grunder, med samma krav.
EN 1366-4:2021 är harmoniserad. Den finns i EU:s officiella tidning. Den refereras i klassificeringsstandarden EN 13501-2:2023 som provningsbas för hålrumsskydd. Resultat från EN 1366-4-provning kan bilda underlag för EI-klassificering och CE-märkning.
EN 1364-6:2025 (BS EN 1364-6:2025) är inte harmoniserad under CPR. Den refereras inte i EN 13501-2:2023 som klassificeringsbas för hålrumsskydd. Resultat från EN 1364-6-provning kan per definition inte bilda underlag för EI-klassificering under europeisk rätt – oavsett hur resultaten ser ut.
Vad skiljer de två standarderna tekniskt?
Det framhålls ibland att EN 1366-4 och EN 1364-6 mäter ”olika saker” och att EN 1364-6 är mer relevant för hålrumsskydd i ventilerade fasader. Det argumentet är värt att granska noggrant.
Vad EN 1366-4 mäter: Brandprestanda hos ett hålrumsskydd i aktiverat läge – det vill säga när produkten har reagerat på brand och tätar mot flammor, heta gaser och värmeöverföring.
Vad EN 1364-6 mäter: Brandprestanda hos ett hålrumsskydd i aktiverat läge.
Distinktionen ”öppen” resp. ”sluten” i standardernas namn hänvisar till produktens normala driftsläge – om luftspalten är ventilerad eller inte. Det är en operationell distinktion, inte en brandteknisk sådan. Under ett brandprov är båda produktkategorierna stängda och aktiverade. Båda standarderna mäter brandprestanda i brandläget. Ingen av dem mäter luftflöde.
Jämförelsen måste därför göras på brandprestandaparametrarna. Och här finns en viktig skillnad som är lätt att missa.
Termoelementsplacering – en skillnad med stora konsekvenser
I EN 1366-4 placeras termoelementet för temperaturmätning direkt mot den oupphettade ytan på provkroppen. Det är en direkt yttemperaturmätning.
I EN 1364-6 placeras termoelementet 25 mm i luften, hängande framför ytan. Det är en lufttemperaturmätning i närheten av ytan.
Fysikaliskt är detta inte samma sak. Luft i ett hålrum kyls av strömning och konvektionseffekter, vilket systematiskt ger lägre avläsningar än yttemperaturen vid direktkontakt. Skillnaden i praktiken är typiskt 100–150°C under ett brandförlopp.
*mått & placeringar är ej skalenliga, grafen är till för att illustrera skillnaderna i provningsstandarderna på ett enkelt sätt.
Konsekvensen: Det är möjligt att en produkt klarar I-kriteriet (isolering) i en EN 1364-6-provning, men skulle misslyckas med samma kriterium i en EN 1366-4-provning – inte för att produkten presterar bättre i det ena provet, utan för att mätpunkten är mer förlåtande.
Detta är inte en marginell skillnad. Det är en systematisk skillnad i hur strängt prestandakraven faktiskt tillämpas.
”Fel standard”-argumentet
Det förekommer att leverantörer av hålrumsskydd hävdar att EN 1366-4 är ”fel standard” för deras produkttyp, med hänvisning till att EN 1366-4 är designad för fogtar och täta konstruktioner snarare än öppna, ventilerade luftspalter.
Det argumentet har ett grundläggande problem: om premissen vore tekniskt korrekt – om EN 1366-4 verkligen inte är tillämplig på öppna hålrumsskydd – skulle konsekvensen vara att söka en annan harmoniserad standard, eller att arbeta för harmonisering av en lämpligare standard. Konsekvensen kan inte vara att falla tillbaka på en icke-harmoniserad standard och ändå påstå EI-klassificering.
Det finns inget normativt stöd för att EN 1364-6 kan ersätta EN 1366-4 som underlag för EI-klassificering. Den vägen finns helt enkelt inte, oavsett hur argumentet formuleras.
EU-förordning 2024/1681 – vad tabellen faktiskt säger
EU:s delegerade förordning 2024/1681 fastställer prestandaklasser för brandmotstånd hos byggprodukter, inklusive hålrumsskydd. Tabell 4.3 i förordningen listar prestandaklasserna E och EI med tillhörande tidsintervall.
Det är viktigt att notera vad tabellen inte innehåller: den anger inga provningsstandarder. Tabellen beskriver prestandaklasserna – det vill säga vad som ska uppnås – men inte hur det ska provas. Hur det ska provas bestäms av EN 13501-2, som pekar på EN 1366-4 som harmoniserad provningsbas.
Hänvisningar till att ”EU 2024/1681 Tabell 4.3 gäller” är formellt korrekta, men säger ingenting om hur klassificeringen uppnåtts. Det är en distinktion som är lätt att missa – och som ibland utnyttjas för att ge intryck av regulatorisk förankring utan att substansen finns där.
Sammanfattning
- Harmoniserade standarder under CPR avgör vilka provningsresultat som kan ligga till grund för CE-märkning och EI-klassificering.
- EN 1366-4:2021 är harmoniserad och erkänd i EN 13501-2. EN 1364-6:2025 är det inte.
- Båda standarderna mäter brandprestanda i aktiverat läge. Distinktionen ”öppen/sluten” är operationell, inte brandteknisk.
- EN 1366-4 har strängare termoelementsplacering (direktkontakt vs 25 mm luftavstånd) vilket ger en reell skillnad i hur krävande provet faktiskt är.
- ”Fel standard”-argumentet saknar normativ grund om det syftar till att rättfärdiga EI-klassificering baserad på EN 1364-6.
- EU 2024/1681 Tabell 4.3 anger prestandaklasser, inte provningsmetoder – det svarar inte på frågan om hur en leverantör har uppnått sin klassificering.
Läs vidare: [”ETA, DoP och NPD – lär dig läsa din leverantörs tekniska underlag”]